Monday, August 8, 2016

Om märkliga skildringar av Monet

Nyligen tog jag tag i mig själv och insåg att jag kanske aldrig skulle komma över David Tennant men att Dr Who fortfarande är värd att kolla på, även om doktorns yttre må ha förändrats.
Ett avsnitt handlade om Vincent van Gogh, som var fint, och hjärtskärande jobbigt och tårarna tryckte bakom ögonlocken när sluttexterna började rulla. I avsnittet slår doktorn och hans kompanjoner ner i det sista året av van Goghs liv, innan han tar livet av sig. Han beskrivs som otroligt manisk, med den där vilda blicken och heta humöret som vänder åt vilket håll som helst när man minst anar det. Det är ett trovärdigt skådespel och det var tungt att titta på, även om man kanske inte vet exakt hur dåligt han faktiskt mådde. Van Gogh framställs som ensam, desperat sökandes efter någon att älska och prata med, han avskyr alla sina målningar men fortsätter ändå för att en dag kommer han skapa något stort. Han är helt förstörd när de åker ifrån honom i avsnittets slut. Avsnittet i sig var lika märkligt producerat som Dr Who alltid är, men just konstnären framställs som realistisk, mycket mer mänsklig än vad jag trott. (Sidenote: den här scenen i slutet av avsnittet är så fin)

I samma veva sprang jag över en biografi/roman om van Gogh på en loppis för en tia och tog med den hem. Titeln "Han som älskade livet" (på originalspråk "Lust for life") beskriver nog mer författarens tema på boken än hans verkliga liv. Visserligen står det att är en roman om konstnären, vilket det av självklara skäl måste vara då jag är ytterst tveksam till att någon faktiskt har dokumenterat alla hans konversationer för en sisådär hundra år sedan.
Boken beskriver van Gogh som en levnadsglad själ som ständigt trånade efter något ouppnåeligt, och när han uppnått det började han längta efter något helt annat, någon helt annan. Hans påstådda bipoläritet diskuteras aldrig, antagligen eftersom man på den tiden kallade hans "anfall" för "epilepsi".
Boken, som för övrigt är författad av Irving Stone, blev en film på 50-talet, men boken skrevs redan 1934. Översättningen jag har är daterad till 80-talet, och synen av det gjorde mig redan där lite skeptisk till bokens språk. Jag har läst (eller försökt, jag klarade inte ens hälften) Madonnas biografi från samma årtionde som är ett hemskt verk, utöver den dåliga översättningen är boken fylld med alldeles för mycket smicker och beröm än vad som är nådigt. Från första sidan är det okritiskt rövslickeri om vilken naturbegåvning Madonna var och hur alla andra av samma kön var avundsjuka på henne och hur alla av motsatt kön ville ha henne men hon var en fin flicka etc etc. Jag förväntade mig samma språk i van Goghs bok, och det fick jag till viss del. Jag må ha bristande kunskaper om psykiska sjukdomar, men jag vet bra mycket mer om hur det borde ha porträtterats än Irving Stone om jag ska vara så fräck. Han beskriver topparna som högre än högst, men dalarna bara i flykt och med ord som "han var sjuk i en vecka innan han var på benen" och sen går allt tillbaka till det vanliga. Det kända ögonblicket när Vincent skär av sig sitt öra och ger till en prostituerad flicka beskrivs i all hast och som en liten petitess. Att skriva en bok om en konstnär och inte heller kunna beskriva konst med riktiga termer (kan också vara för att jag är konstvetare, kanske skulle biografin kännas mer tillgänglig för alla) är en skymf bara det.
Självklart var det intressant att få lära sig mer om en av mina favoriters liv, men att önska en lite mindre romantiserad livshistoria är faktiskt inte orimligt. Att beskriva en plågad människas liv som ett fysiskt plågat liv istället för psykiskt är bara en oära till ett redan stigmatiserat ämne. Det är inte lätt att beskriva någons hjärnspöken om man inte har har några egna (vilket jag såklart inte vet något om, men av det jag läst så gör jag den bedömningen) men är det då värt att skriva ett verk där en så vital del av hans liv lämnas ute?
Jag skrev en uppsats om Carl Fredrik Hill för något år sedan där varenda text, biografi och konstverk talade för hans förmodade paranoida schizofrena psykos utan något som helst hymmel, varav minst en av böckerna om hans liv jag läste var skriven under samma tid. Är det en europeisk grej att inte romantisera i efterhand? Att inte förgylla utan faktiskt sprida lite ljus över det som verkligen hände?
Den boken får flytta tillbaka till loppisen och kanske förgylla någon annans liv, hos mig är den inte värdig att stanna.

Tuesday, December 22, 2015

Att lukta koncept (första delen)

Det började på riktigt för ungefär två månader sedan. Det var en besatthet som väntade på att få bryta ut som en allergisk reaktion på huden, det hade legat på lur i vassen och väntade bara på en liten liten knuff i rätt riktning. Den knuffen kom i form av Maison Margielas serie av parfymer vid namna Replica, där specifika platser på specifika tidpunkter är återskapade och tappade på flaska. Jag och min syster stod ivrigt och luktade på Åhléns väl uppdaterade doftutbud i och med ombyggnationen av sagda varuhus, jag hade aldrig haft äran att få trycka nosen i dem tidigare men hört mycket mycket fint om dem. Tyvärr var de flesta av dem rätt intetsägande, typ Beach Walk som vill dofta saltvatten och solvarm hud insmörjd med typisk kokosdoftande solkräm. Eller, det är egentligen en himla fin lukt och solvarm hud är något jag uppskattar till oändligheten men i parfymform är det alldeles för ickedoftande för min smak. Jag har visserligen inte gett den en allvarlig chans att få utvecklas på min hud men dess lätthet är otroligt avtändande. Vi båda föll däremot pladask för den fantastiska Lipstick On, som öppnar med en omedelbar vaxig läppstiftslukt och en allvarlig puderhet som får mitt hjärta att slå i otakt. Tänk dig vad din farmors smink luktade, det är OG smink som det ska lukta. Den korta beskrivningen på flaskans etikett - Chicago 1952, Night blush and rice powder - ger en liten bild av vad man får men utan ramar och med möjligheten att på egen hand utveckla. En äldre dam, runt femtio år, i päls och hår lätt blekt i ett försök att se lite yngre ut, skarp kajal och tidlösa klackskor som konstant bättrar på sitt smink. Lagret av läppstift är lite för tjockt och har börjat fjädra ut i de fina linjerna runt munnen, pudret (i Guerlains gamla förpackning, när de fortfarande var i tjock kartong) syns tydligt i det halvdunkla ljuset i en bar där folk sitter nära varandra och diskuterar viktigheter och hon går alltid lika självsäkert över heltäckningsmattan. Men hon är ändå obeskrivligt vacker, som Jessica Lange. Det är Lipstick On för mig. Det är därför jag inte kan få nog av den.

Alla vet att man skapar egna associationer till dofter och hur i princip vad som helst kan väcka känslor eller som i de mest intressanta fall: vad man kan skapa för berättelser utav det. Youtubaren Charles Gross vet exakt hur parfym ska hanteras i alla dess bemärkelser och har gjort en så bra video om hur man känner vem som har på sig en parfym bara genom att lukta på den. Det är alltid så jag har sett på parfym men det är lika mycket en känsla omöjlig att verbalisera, varje bra parfym är en anekdot, varje dålig parfm är lika hjärtekrossande som en människa utan personlighet.

När jag såg Jazz Club första gången var det som att falla för någon, den är allt jag älskar. Mörk, rökig bar med saxofontung jazz i bakgrunden (några kvällar i veckan spelar en trio med en kvinnlig sångare i svinrygg, de är extremt bra men kommer aldrig slå igenom stort). Nedsuttna fåtöljer i läder runt runda låga bord i mahogny eller körsbärsträ. Ett par handskar i mocka på bordet, ett lowballglas med söt, vaniljig rom. Att den är märkt "Brooklyn 2013" tror jag inte en sekund på, den här doften utspelar sig inte senare än 1970-talet. Den maskulina söthten i sliskig alkohol, den underliggande träigheten och cigarren som röks några meter snett bakom en är exakt allt jag någonsin velat ha av en parfym. Allt eftersom den vilar på huden försvinner sliskigheten och utvecklas till en extremt lätt kryddighet i en fortfarande tung och varm trygghet - nästintill oljig. Varje gång jag känner Jazz Club hör jag Chet Baker sjunga My funny valentine och siden mot huden. Jazz Club är sena kvällar, året runt, speciellt den extremt sena skymningen under högsommaren med strama håruppsättningar och skor så höga att man inte helt är bekväm med sin överväldigande låtsaslängd.

Ett foto publicerat av @spenaterochtomater
När jag nyligen spenderade ett par dagar i Wien fick jag äntligen nöjet att lukta på Jo Malones parfymer som iallafall på internet har hypeats till den milda graden att jag blev starstrucked av bara synen av loggan i skyltfönstret på kedjan Douglas vid Stephansplatz. De flesta dofterna är lätta men oerhört intressanta, speciellt de flertal med Oud i namnet och den träiga endoften. Jag och min syster faller ofta för samma dofter så vi stod båda med Peony & Blush Suede i näsan i ett dygn innan vi bestämde oss för vad vi skulle paketera i resväskan så ordentligt vi bara kunde och ta med hem för att placera in bland våra andra högt värderade flaskor doftsatt vatten. Då jag generellt föredrar androgyna, med undertoner av extrem maskulinitet som får folk i min närhet att tänka efter en extra sekund innan de kan avgöra vad det är jag luktar föll jag för Malones 154 Cologne som faller in exakt under den kategorin. Jag är väldigt dålig på att urskilja de olika komponenterna i parfym men den börjar med undertoner av ett rakvatten i ett hav av citruskryddig typisk cologne och blir allt eftersom mer raffinerad med en eller två extremt nostalgiska kryddor i en värme liknande den från Jazz Club. Hade det inte varit för kryddigheten vilande på en relativt frisk träighet hade den varit alldeles för fräsch för min smak. Tyvärr, och detta fick jag reda på i efterhand, så har inte Malones parfymer speciellt bra hållbarhet (vill egentligen säga longevity pa parfymiska men avstår) vilket jag har märkt av men då jag snålat rejält på denna pärla och sprider ut ett sprujs på fyra ställen tycker jag ändå att en fyra fem timmar är helt okej. Jag spenderade även mycket tankekraft på att se mig själv i Mimosa & Cardamom, vilket jag absolut kan, men återigen var den alldeles för lätt för mitt intresse nu för tiden. Jag gissar att de är så lätta för att man ska kunna kombinera dem med varandra men jag har mycket svårt för sådant, jag föredrar att min parfym är komplett från första början (förutom mina små Demeter-dofter från Kahala-serien där de finns två extremt maskulint betonade dofter och två sliskit söta som i kombination med varandra blir vacker musik).
Malone har också en linje Intense-dofter som smyger sig in på den tyngre sidan och är bra mycket mer intressanta än de "vanliga". En sniff på Dark Amber & Ginger Lily och jag var såld, parfymerna såldes endast i 100ml-flaskor till ett pris jag inte kunde spendera så ett doftljus kändes som en rimligare investering, dessutom är det som att ingå ett förhållande när man köper en parfym av den storleken. Dark Amber & Ginger Lily har återigen den där lite tyngre värmen jag kräver av en parfym (säkert delvis relaterat till jasminen och rökelsen som ligger så fint däri), marinerat i en rätt så vass ingefära som ack så vackert smälter in i dess omgivande noter. Jag har ljuset tänt alldeles för mycket eftersom jag vill att hela mitt rum ska lukta så, vilket det också gör och även mina kläder som legat framme. Det är exakt så jag vill att det ska vara.

Del två kommer snart.

Thursday, March 12, 2015

Att vara fast mellan fåfänga och moral

Jag har varit på varenda jävla hemsida i hela världen känns det som, jag har tittat på varenda läppstift i alla affärer jag varit i i flera veckors tid. Men jag hittar inget som liknar dessa i hela Europa:



Typiskt jävla fucking Lime Crime att göra de två snyggaste läppfärgerna mitt bleka fejs kan tänka sig, Cashmere och Riot. Och jag vet inte ens om jag vågar gå in på deras Venuspalett, som onekligen är ett samlarobjekt för en konst tillika sminknörd som en själv.
Så när jag, efter att ha fliken med Velvetines öppen tre dagar i sträck, än en gång går in och dreglar på tangentbordet ser att Riot (som är splitter ny och sönderhajpad) har släppts, och Cashmere och Venus är tillbaka i lager. Halvt skrikandes och grinandes vet jag verkligen inte hur jag ska agera och/eller reagera, av ett flertal anledningar.
1. Doe Deere, företagets CEO är en jävla idiot, otrevlig, rasist, ser sina kunder lika värda som damm.
2. Deras veganmärkning är fejk, de tar bort animaliska ingredienser från sin hemsida och benämner de som "error", FDA har inte godkänt deras veganmärkning heller såatteeeeeee...
3. I Oktober blev företaget hackade och jättejättemånga människor har blivit av med jättemycket pengar, men inte förrän i Januari vågade dem säga något till allmänheten och lösa problemet, dvs säkra deras hemsida lite grann. Ingen som blev av med pengar fick något tillbaka och företaget behandlade verkligen inte den här situationen på ett värdigt eller professionellt sätt :)
4. Lime Crime har ju alltid varit under lupp och skapat kontrovers, för några år sedan pratades det dock om något så oskyldigt som att ompaketera mica, inget ovanligt, men deras produkter säljs ju till överpris (heller inget ovanligt).
5. Jag vill verkligen ha grunkorna.
6. De enda dupes för Velvetinesena jag hittat är visserligen hälften så dyra (bl.a. LA Splash och Jefree Star gör utomordentliga dupes till iallafall Cashmere), men levererar inte till Sverige. Typiskt Amerikaner.
7. Att i Sverige köpa de väldigt liknande ögonskuggorna från Nyx, pris 90 kr stycket skulle blir mycket dyrare.

Så vad gör jag? Skapar ett e-kort såklart, så att eventuella pengatjyvar inte kommer åt mer än 200 spänn ifall det händer, och lägger 789 kronor, 92,95 dollars, på smink. Jag har lika mycket ångest över att ha köpt dem som jag skulle ha i resten av mitt liv om jag inte köpt dem. Ni får titta på mig med dömande ögon, jag tänker inte försvara mitt köp på något sätt. Jag skäms men jag tänker inte göra något åt det, jag rodnar, jag svettas, jag kan inte stå för vad jag gjort. Det kanske bara är en droppe i havet men det är lättare att bojkotta exempelvis Barilla, jag kan ju ändå inte äta gluten, men det här tilltalar mig på varenda plan i hjärnan. Förlåt.

Wednesday, February 18, 2015

Om Klassisk Konst i Tecknade Barnprogram

Tycker det här är så kul att jag nästan ångrar att jag inte skriver min C-uppsats om det här (minus nästan, vill verkligen grotta ner mig i det här i flera månaders tid nu), men har tänkt oerhört mycket den senaste tiden på hur ofta tecknade barnprogram återger klassiska konstverk, helt okommenterat, i diverse avsnitt. Från bland annat alla program jag kollade på när jag var liten, och allra nyss när jag kollade på det här, för Frederator som gjorde allt kul på Cartoon Network när man var liten tydligen har gått och blivit Youtubekanal. Cartoon Hangover gör också Bravest Warriors vars skapare också gjort mitt liv, mitt allt, mitt Adventure Time, vars intro jag haft som ringsignal i över ett år och varierande sånger som alarm och väckningssignal ifall någon brydde sig om hur mycket jag älskar AT. Iallafall, i det här klippet, som är en del av deras nya serie om en delfin med avsnitt på typ några sekunder. Det är helt ok kul.

På endast några få sekunder lyckas dem få in Raphaels Adams Skapelse OCH Tänkaren av Rodin (ja, jag googlade det, hade ingen aning om vad han hette), visserligen delfinierade, but never the less. Jag förstår inte varför man gör så här, då den tänkta målgruppen med stor sannolikhet inte känner till dessa stora, klassiska konstverk. Speciellt inte i denna, som endast visas på Youtube. I barnprogram som visas på TV finns det en poäng då föräldrar ofta tittar med sina barn om dem är väldigt små och referenser som vuxna ska känna till läggs in för att göra det hela lite mer underhållande för dem också. Även hela avsnitt som parodier på klassiska filmer och litterära verk har gjorts i all evighet, kommer bara för det inte på någon på rak arm men Bondfilmer har alltid varit en klassiker, eller kända litterära verk (säg ett barnprogram utan ett avsnitt direkt kopierat ur Dickens' En Julsaga?)

Det absolut första jag kom att tänka på var världens bästa barnprogram, Super Secret Secret Squirrel, som visades mellan avsnitten av 2 Stupid Dogs. En ekorre (hemlig agent-ekorre om jag får be) ackompanjerad av en mullvad i Fez löser brott överallt och det är helt hysteriskt roligt i vuxen ålder. Avsnitten är ofta parodier på typ Rödluvan  och sånt, men ett avsnitt, vid namn Chameleon, handlar om en konsttjyvande kameleont och referenserna är så många att jag knappt hinner med.
Redan i introt - Kubism!
Första bilden! Parthenon?
Andra bilden - Mona Lisa, har småbarnen förstått det här?
Precis efter detta säger dyr societetsgiraff "Not only were all the Renoirs ripped off, now the Monet is all missing!"
Så! Den tjyviga kameleonten kör det klassiska kameleonttricket - gömmer sig i en tavla! Just den här är såklart Napoleon Bonapartes porträtt på en fin hest.
Efter detta drar Secret (ekorren heter så alltså) en riktigt smooth line - "If you ask me, your composition is crooked" B U R N kameleonten!
Precis som jag så göttar sig kameleonten i god jävla konst, typ smälter in i en tavla och gosar "mmm impressionism" obs han sa detta på riktigt.
Här såklart i pointillism, av Georges Seurat, typ den här epokens enda kända verk? Frågan kvarstår dock fortfarande: har ungarna vid det här laget dragit kopplingen till den klassiska konsten eller är det tavla som tavla för dem? Själv har jag på riktigt minnen av hur mycket jag älskade när just det här verket dök upp i barnprogram, för det gjorde det ofta, men nu i äldre dagar har jag inga som helst känslor för det.
Han fortsätter alltså att springa omkring bland tavlorna och dra halvroliga skämt som refererar till de olika epokerna och det är inte på något sätt lärorikt för barn. Det här är ett sådant där verk som man sett hundra gånger på föreläsningar och i kurslitteraturen men som man av uppenbara *snark*anledningar aldrig kommer ihåg vad den heter.
Basically, referenser i populärkultur till samtida eller äldre kultur har i princip alltid förekommit, vare sig det är allegoriskt gömt i bakgrunden (kanske en kopia av 50 Shades på ett bord i bakgrunden) eller uttalat (hur ofta skriks det inte Dorian Gray med stora bokstäver?), pekat på med hela handen eller rent utav kopierat så är det något som förmodligen aldrig kommer försvinna. Har precis olagligt laddat ner goa gamla Scooby Doo, where are you? att gosa mig igenom så ja, fler inlägg med kulturreferenser är oundvikligt.


Följ min blogg med Bloglovin

Monday, December 1, 2014

Lite av en sågning av det finaste TV-spelet någonsin


Sony har en japansk liten koncern som ägnar sig åt att göra artistiska tv-spel, och de har skapat rain som kom ut för något år sen. Partnern min som är insatt i det mesta japanska kulturen skrattar hela tiden åt deras "fetisch för det västerländska" och skakar på huvudet. Och det är sant, jag har sett otaliga mangatidningar med klassiska ~västerländska~ historier, typ Stolthet och fördom, göras om till omöjligt smala och bystiga tjejer med stora ögon och casually sexuellt utmanande outfits och gärna lite sug i blicken. Men det är ingen nyhet, och nu är inte platsen för att spy galla över det för det här spelet har inget med sug i blicken att göra.

rain (ja, med litet R) är ett försök till en jättefin historia, det är en jättefin historia. En oändlig natt, med oändligt regn, en osynlig pojke som endast syns när regnet träffar honom och markerar hans konturer springer runt till Claire de lune (som också verkligen är en fantastisk liten bit, men genom detta korta spel är den med minst fyra gånger och det blir ganska uttjatat) och försöker ta sig hem och/eller ta reda på varför han blivit osynlig och är fast i ett parallellt (regnigt) universum. Täta höga hus i eventuellt en italiensk stad med kullerstensgator från ett svunnet århundrade och svagt lysande gatulampor gör det hela otroligt pleasing to the eye och jag tror det mesta är egenkomponerad orkestermusik. Det är jättefint. Det är kul, och lite läskigt eftersom man måste gömma sig under tak från andra osynliga monster som vill tugga sönder dig.
Men, alltså, jag vill så gärna älska det här spelet. Jag vill säga att det är genomtänkt och fulländat och jättefint och allt bra i världen men det går inte eftersom det verkligen inte är det. För det första: spelet är jättejättekort, uppdelat i typ åtta eller nio kapitel du spelar igenom på kanske tjugo minuter var. Efter första kapitlet känner man på en gång att handlingen känns rushad och inte alls lika fulländad som den hade potential att bli. Det är som en påfågel, jättefint och bra, men när den fäller ut sina stjärtfjädrar JA DÅ JÄVLAR är det mig ett konstverk. rain fäller aldrig ut sina stjärtfjädrar. I de två sista kapitlen byts sceneriet ut och eftersom man konstant är jagad av någon som kallas "the unknown" är det klart att man stressar fram, men det lever verkligen inte ut till sin fulla potential och det gör så ont i mig. Jag vill att det ska vara mer utarbetat, historien längre och mer täckande. Man börjar med så många frågetecken som man mot slutet inte får svar på och det är så FRUSTRERANDE. De små utmaningarna är alldeles för lätta att lista ut och ofta väldigt lika varandra i utförande.

Det fina sceneriet utnyttjas inte till fullo i och med att hela spelet är gjort med fina kameravinklar, så du får se mycket från håll du är sugen på att utforska, men det går inte eftersom både byggnadernas utformning och kameravinklarna styr så hårt att det inte finns rum för att hitta på eget. En kursare sa det till mig för några veckor sen, att arkitekturen är ju till för att styra hur man rör sig i, runt och i förhållande till den, så då är det ju egentligen ganska självklart att det är likadant i spel, men tanken har aldrig slagit mig tidigare. Visserligen pratade han om typ Minecraft och World och Warcraft men eftersom jag precis börjat spela rain så insåg jag hur mycket det stämde. Visst att man springer mycket på gator och klättrar på utsidan av byggnader, men teorin fungerar ändå. Man behöver knappt ens tänka på hur man ska gå eftersom det är så tydligt utformat åt en att det är som att gå samma väg hem som du alltid gör, vilket drar ner utmaningen lite. Det blir alldeles för lätt och du springer snabbt igenom fina miljöer du önskar att du kunde stanna och spendera tid i.
rain hade potentialen att vara ett sådant spel som lämnar ditt hjärta tömt på blod och känslor och ögonen lite vattniga när det är slut, men den slarviga storyn vägs inte upp av den fina miljön och jag lämnas med en rynka mellan ögonen och ett huvud fullt av frågor jag aldrig kommer få svar på.
rain är som en Tim Burton-film på det sättet, med det estetiska fulländat men storyn lite halvdassig och ofärdig och massa lösa trådar som knyts in i något.


Hur som haver, vill du ha ett kort, gulligt och fint tv-spel finns rain på playstation store för typ en hundring. Bonus: tydligen dyker nya saker upp varje gång man spelar om det, typ nya små pussel att lösa och sånt. Jag har inte spelat om det än men en dag när jag orkar utsätta mig för frustration och kärlek i ett, så ska jag.


Tuesday, October 21, 2014

Reflektioner över saker min föreläsare säger om konst från det sena 1800-talet

I och med Konstvetenskap B har vi fått en ny föreläsare, en välklädd medelålders stockholmare som på svengelska och med mycket ironi tar oss igenom Nordens konst. Eftersom han flikar in intressant kuriosa om en del målningar, såsom att denna familjemålning ansågs radikal och typiskt nordisk i resten av Europa eftersom det var BARN med på bilden. Tänka sig! Folk var i uppror. Eller om Eugène Janssons blåmåleri som senare övergick till nakna män på badhus och hur kritiker tvingade in honom i ett fack de kallade en "heterosexuell studie av anatomi," i och med homosexualitetens dåvarande brottsliga status (som för övrigt förtjänar en egen monolog, det är fantastiskt intressant).

Idag pratades det om 1880-talet fram till de första få åren av 1900 (med ett avbrott med brandövning) och de mängder borgerligt måleri, med vardagsscener i hem, på arbetet och i naturen, som tog över konstsalongerna i Paris och var målade av de få svenska som befann sig där, och alla målade samma saker.

Speciellt intressant fann jag denna bild av Näcken, målad av Ernst Josephson mellan 1881-84 (den har till och med en egen Wikipediasida, mycket praktiskt).
Det pratades om att folksagor blev vanliga motiv, och hur Näcken här är en del av naturen men ändå inte, eftersom han har formen av en människa, och hur han är fjättrad till vattenfallet, och samtidigt såklart ändå inte. Att han lider över att vara fast, hans ögon är halvslutna för att slippa se, slippa tänka. Han är fast i sitt öde att lura ner människor i forsen, han njuter inte av att göra det men han har inget val. Hans ansikte är plågat, hans kropp är ett med elementet som omger honom.
Mannen i fokus är såklart mest detaljerad, men inte överarbetad, och omgivningen är tung och slarvig, bestämt men inte så noga. Det pratades också om att man på den här tiden ofta målade in känslor, underliggande känslor. Känslor som inte fanns direkt o motivet, men i omgivningen hintas det konstant om sentimentalitet eller ångest eller hot.

Något år senare målade Josephson en ny Näcken, som ser ut så här som visar samma motiv, med en betydligt yngre herre, utan samma trötta lidande ansikte, utan snarare ung och vital och sprudlande av energi. Tydligare konturer, klarare färger och utan personlighet är den mycket mycket tråkigare än den tidigare versionen. Knappt värd att diskutera, vilket jag förmodligen kommer att bli tvungen att göra ändå då kursen snart ska till Waldermarsudde och titta på den.
Josephsons verk i allmänhet ansågs svåra att ta till sig, att få rätsida på, nästintill omöjliga att tolka eftersom han så ofta skiftade mellan stilar och motiv, som denna enkla Google-sökning visar.


Hmm,. Nu blev det ganska långt. Jag lägger ett hopp här så ni som vill kan väl läsa vidare.

Monday, October 20, 2014

Monolog om Spindelkvinnans Kyss

Jag kom nyss hem efter att ha sett Spindelkvinnans kyss på Stadsteatern, och jag måste få tänka högt om den innan jag glömmer helt och hållet hur man känner saker. The basic plot är följande: en man, som önskar att han vore en kvinna, Molina, (spelad av Özz Nujen) hamnar i fängelse, och delar cell med en annan man, vid namn Valentin (spelad av Francisco Sobrado), som är del av någon sorts aktivist och/eller terrororganisation, det framgår inte riktigt. Tre skådespelare och en auktoritär röst i högtalarna är det enda som finns, och det är så mycket mer än tillräckligt. Pjäsens kvinnliga figur dyker upp ibland som en hägring och är ett föremål för beundran hos Molina och sexuell åtrå för Francisco som uppenbarligen varit där ett tag och saknar av naturliga skäl närhet.
Uppsala stadsteaters uppsättningar av pjäser är som alltid sinnessjukt bra gjorda, väl detaljerade och gripande. Hen som bossar där måste vara ett geni. Scenen är på ungefär fem kvadratmeter mitt i rummet, deras cell, och publiken är placerad på alla fyra sidor runtom. Två sängar, några hinkar och en kokplatta är den enda rekvisitan. Dem samtalar, bråkar, gråter och tar hand om varandra. När Fransisco drämmer en bok i madrassen bildas ett moln av damm, precis som allt gammalt gör. Alla scener är så visuellt tillfredsställande, varenda steg, stopp och rörelse skulle kunna förevigas som en målning. Självklart finns inte dessa vackra scener förevigad på hemsidan, så jag lägger bara upp posterbilden och så får ni gå dit själva och uppleva miraklet.

Baserad på en roman från 76, är historien fortfarande relevant, hjärtskärande och lika underhållande idag (jagar boken att jämföra med as we speak). Den sista minuten, som ej bör spoilas, innan alla lampor släcks, har jag hjärtat i halsgropen och tårar som bränner på nedre ögonlocken, Och trots att det bara var halvfullt med folk på lilla scenen så var vi alla överens om att den förtjänade stående ovationer. 

Info om den finns här.